den stora resan

Hej & hallå...

 

Igår besökte vi kinesiska muren och hade strålande sol hela dagen. Vad häftigt det var!! Vilken känsla det var att gå på muren och vilken otrolig utsikt det var ju högre upp vi kom! Och vilken utmaning det var att trekka då. Totalt gick vi (eller kanske snarare klättrade) 8 kilometer. Det var liksom ingen vandring där du knatade rakt på, utan mestadels var det backar eller dessa tusentals trappsteg. Vid vissa tillfällen var det så brant så att du bokstavligen klättrade rakt upp. Två steg med benen och samtidigt tog du två trapptag med armarna och i princip drog dig uppåt. Hela stäckan vid den delen av muren vi besökte bestod av 23 vakttorn som de kallades. Vakttorn för att man förr i tiden helt enkelt stod vakt i en av alla dessa torn. Vi åkt lift, eller cable car som heter, upp till torn nummer 6. Därifrån kunde man vandra den "lätta delen" som guiden berättade till torn nummer 1, tillsammans med resten av gruppen. Sedan skulle man vända tillbaka och gå till nummer 14. Sedan fanns inte mer tid så tog man denna trip fick man vända tillbaka.

Det fanns också det som kallades den "jobbiga delen". Vi valde den jobbiga! Man började då vid nummer sex och började helt enkelt vandra mot 23e och sista tornet. Fram till det sista tornet var muren "restored", alltså omgjord kan man väl säga, eller snarare förbättrad. Efter torn 23 började den gamla delen av muren som var orörd, den ville vi se! I takt med att vi kom närmre och närmre det sista tornet, började också människorna bli färre och färre. Vid torn 15-16 någonstans var vi i princip ensamma, någon enstaka tapper klättrare kämpade på (i gassande sol) för att nå fram till målet.

 

Det var helt klart värt det!! Vi har sett så fantastiska vyer och upplevt ett av världens 7 underverk. Jag är stolt bara över att vi tog oss dit, men att vi kämpade ända till slutet, det var grymt! Och på tal om grymt, FY FAN vad jobbigt det var! Mjölksyran som satte in i slutet av inte att leka med. Vaderna bokstavligen skakde för att musklerna krampade så mycket! Tror till och med att folk på elitnivå hade tyckt att denna klättring var aningen påfrestande!

 

De få människor vi mötte på slutet på vägen upp puschade oss med glädjerop och "you can do it". När vi var på väg neråt igen gjorde vi samma sak för de vi mötte, som då kämpade uppåt.

När vi nästan var framme vid vakttorn 6 igen (japp, man var tvungen att gå tillbaka hela vägen också, fanns bara en väg ner) var jag helt slut! Kändes som om benen inte orkade längre. Och som vanligt, gjorde jag en flygtur! Pjoff sa det & så låg jag med näsan i backen igen. Joni blev lite orolig som alltid, men börjar samtidigt bli van. Jag orkade knappt bry mig, så trött var jag. Rev upp ett snyggt sår på sidan av och under knät den här gången. Har kommit fram till att jag helt enkelt märker kroppen med minnen på detta sätt! Har ett ärr som jag inte tror kommer försvinna på axeln, som vittnar om min trekking i Borneo. Och nu ockå på benet som är ett bevis på att jag vandrat på kinesiska muren. Jamen hur coolt är inte det då? Skitsamma om bilderna försvinner, det kommer inte ärren göra och genom dom får man komma ihåg om minnet sviktar på äldre dagar! ;-D

 

Trodde by the way att benen skulle vara så sköra idag och att träningsvärken skulle vara ett faktum. Såg framför mig hur jag var sängliggande några dagar framöver och hur Joni bar in mig på toaletten vid behov.